Killevippen, av Inger, 8 år

ingers gruva2

När jag var liten tyckte jag mycket om att skriva sagor. Jag drömde om att bli författare när jag blev stor. När jag var åtta år var jag sjuk i vattenkoppor och hade det tråkigt när det kliade på mina utslag. Min farmor tyckte jag skulle skriva en saga och kom på namnet Killevippen. Så här blev den:

Killevippen

Det var en gång en tomte som hette Killevippen. Han bodde högt uppe i en trakt som hette Kilsbergen. Killevippen bodde i en silvergruva. Längre bort på en ås som hette Hjulåsen bodde en familj med sex barn. Tre pojkar och tre flickor. Flickorna hette Sara, Greta och Karin och pojkarna hette Olle, Sven och Claes.

En dag frågade barnen om de fick gå ner till sjön och åka skridskor. Det fick de, men de måste vara försiktiga. Karin var så duktig på konster.

– Det där är väl ingenting mot vad jag kan, sa Olle. Han började visa vad han kunde. Men rätt som det var ramlade Olle ner i en vak.

– Hjälp! skrek Olle.

Killevippen såg att Olle var i fara. Han sprang så fort han kunde. När han kom till vaken drog han upp Olle.

– Vem var det som drog upp dig? frågade Claes.

– Vet inte, sa Olle förvånad.

– Nu måste vi gå hem till mor i alla fall, sa Sara. Annars blir du förkyld. De sprang hem till mor.

– Men, vad har du gjort, Olle? frågade mor.

– Jo, mor förstår…

– Ja, jag förstår, sa mor strängt. Du har förstås ramlat ner i en vak.

– Jaa, sa Olle sakta.

– Sa jag inte åt er att ni skulle vara försiktiga, sa mor.

– Joo, sa Olle.

– Nåja, men vem var det som drog upp dig? undrade mor.

– Vet inte, sa Olle.

– Vet inte ni heller? frågade mor de andra barnen.

– Neej, sa alla på en gång.

– Men du Olle, får ta av dig de våta kläderna och gå och lägga dej.

Killevippen stod utanför fönstret och lyssnade på deras samtal. – Stackars barn, sa Killevippen klagande.

Killevippen själv hade inga föräldrar, för de hade levat på 1600-talet. Killevippen gick och tänkte. Här måste något göras. När han kom hem slog han upp sin rådbok.

– Jag har funnit det! ropade Killevippen. Killevippen hade ett pulver som man blir stor av. Han åt upp pulvret och genast blev han stor som en vanlig människa. Killevippen tog på sej hatt och rock och begav sig iväg.

– Knack, knack, det knackade på dörren.

– Stig in!

– Goddag, goddag, är det inte den nya doktorn.

– Jojomen, skrattade doktorn. Jag kom hit för att jag har hört talas om att en av era pojkar hade ramlat i en vak.

– Jo, det är nog sant, sa mor.

Nå, vem var det som drog upp honom?

– Barnen och han själv vet inte.

– Vad heter pojken? frågade doktorn.

– Olle, svarade mor. Kom med skall jag visa er var han ligger.

– Goddag, på dig, Olle, sa doktorn. Jag heter doktor Killevippen.

Olle fnittrade när doktorn sa Killevippen.

– Olle! sa hans mor. Tyst med dig!

– Åh, det gör ingenting, sa doktorn. Men inte ser jag något fel på pojken.

– Vad skall doktorn ta för besväret? undrade mor.

– Ingenting alls, men jag skulle vilja råda mor en sak: Att mor är lite snällare mot barnen.

– Adjö, adjö!

– Adjö, sa mor.

När Killevippen kom hem sa han till sej själv; Det gick faktiskt. Men, nu måste jag sova. Natti, natti, Killevippen, sa han till sej själv.

– Nu får ni gå och lägga er barn, sa mor.

– Ja mor, sa barnen.

– Godnatt, sa mor.

– Godnatt, svarade barnen.

När barnen gått och lagt sig, sa Greta:

– Vet ni vad jag tycker? Jo, att mor har blivit snällare nu sedan Killevippen var här.

– Det tycker vi också, sa de andra.

– Men vem kan egentligen Killevippen vara? frågade Claes.

– Låter som ett tomtenamn, sa Sven.

– Ja, det gör det, sa de andra.Nej, nu ska vi sova, sa Karin. Annars orkar vi inte upp imorgon. Godnatt!

– Godnatt! sa de andra.

Inger 8 år

Sagan om Nackulen den första, av Sebastian, årskurs 3

På Heberos slott

Det var en gång en pojke som var kunglig. Han hette Tom. Han skulle hälsa på hos sin farfars slott, slottet Hebero.

När Tom var framme, så stod redan farfar där. Dom hälsade vänligt på varandra. Tom undrade vad dom ska hitta på.

Farfar sa att han skulle berätta en spökhistoria:

Det var en gång en kung som ägde slottet men då hette han inte Den svarta Demonen, då hette han De Witch King. Han gick oftast ut i skogen men en dag kom dom åtta nackulerna före honom. Han stred tappert men varje vecka hör man hans gälla skrik.

Och där var berättelsen slut. Nu sa farfar att dom måste äta mat och dom lagade mat. När Tom gick upp för att hämta sin väska så såg han De Witch kingen som stod där med kåpan över hela sig. Ansiktet var svart som döden, han hade inga händer, istället hade han metallhänder. Hans svärd var svart. Han gick upp till tornet, Tom följde med upp. Nackulen skrek:

– En dag ska jag befrias ur detta fängelse!

Han upptäckte Tom som lyssnade:
– Vad gör du här? sa han.

– Soriset, jag hörde att du lever! Jag är fångad i den här kroppen. Dom andra åtta vill befrias från den här förbannelsen. Dom sa till mig att hitta ett barn vid namn Tom, tio år.

– Jag heter Tom och är tio år.

– Efter alla dessa år, Tom, du måste följa med mig. Varför du måste? För annars överlever vi inte. Mina åtta bröder, vargar och demoner, kommer. Och förresten, jag heter Robin, jag följer med. Tack, Tom, du måste läsa en trollformel. Du, lova att inte svika mina bröder. Vi har exakt fyra månader på oss att komma fram, vargarna och dimonerna är en månad efter oss. Skriv en lapp till din farfar. Jag har en rustning till.

Den var likadan som Robins, den passade.

– Och här är ditt svärd.

Det var lika svart som Robins och Tom fick en egen häst, den hette Malå.

Dom red iväg ut i skogen. Dom stannade och åt mat. Tom hade tagit med massor av mat. Dom stannade och sov.

Nästa dag så var det väldigt varmt. Då sa Robin:

– Vi närmar oss den Glömda staden.

Om den Glömda staden:

Den Glömda staden var en gång en fredlig by. Alla levde lyckliga där. Nästan alla var ute och handlade men en dag så kom ett monster. Några människor överlevde, men dom andra blev uppätna.

Tom ryste. Att så många kunde dött. Hästarna sprang åt andra hållet genom staden.

– Vi måste hämta den första delen av besvärjelsen, den är i mitten av staden. Monstret heter Kana. Kana beskyddar delen, varför vet jag inte.

Kapitel 2: Den jättesnälla Kana

När dom kom in, sa Robin:

– Solen visar oss vägen till delen.

– Men hur kan solen visa oss vägen? Sa Tom.

– Titta där borta!

Då såg Tom Kana, han gick runt och runt delen.

Tom sa: – Det är bara att ta delen och läsa besvärjelsen. Det finns fyra delar och fyra monster. Kom nu, vi måste lura Kana, annars dör vi!

Då kom Kana och slickade Tom mitt i ansiktet.

– Han är vänlig, Kana, hämta delen

– Nej, Kana kan prata, jag är inte monstret. Monstret heter Balrog. Balrog är hälften eld och hälften vind. Han äter alla familjer. Vi måste in i den mörka delen av staden, där är delen.

På vägen såg dom massor av skelett och vargar.

Byn ligger på andra sidan staden.

Då såg Tom Balrogen. Blod rann från hans mun. Han hade sin rustning på sig, han hade ett eldsvärd och två horn. Blodet rann. Han slog iväg Tom och sa till Kana att han är besviken på honom.

Tom reste sig upp och sprang mot Balrogens ben och klättrade upp på dem. Balrogen skrek av smärta. Hans ben började blöda, han började vifta med sitt svärt.

Nu var Tom uppe vid halsen och tog sitt svärd och stoppade in det i halsen. Balrogen föll baklänges.

– Kom nu så hämtar vi delen.

Tom tog den försiktigt.

Det var en fälla.

Dom blev instängda, det kom en massa piggar ut från väggarna och Robin fick en idé.

– Vi kan klättra upp på piggarna!

Dom gjorde som han sa och då kom dom upp.

Då rasade hela staden.

– Spring!

Dom sprang. Sedan kom dom ut på andra sidan.

– Där är byn!

Då såg Tom och Kana också byn.

– Kom, vi går dit.

Kapitel 3: I byn

När dom var framme vid byn så fick dom direkt mat. Där träffade Tom sin pappa. Pappa skrek: – Tom! Hej, Tom!

Tom sa: – Jag trodde att du hade dött.

Pappa dog, jag vandrade omkring i dimman. Jag klarade mig. Sedan stötte jag på denna by och så har jag varit här sen dess, men var ska vi bo någonstans? Det finns tre stugor lediga. Där borta kan ni sova dom kommande nätterna. Ta dom bredvid varandra.

Tom sa att dom hade varit i en skog.

– Balrogen är död, sa Tom.

De gick och la sig. Tom hade en dröm. Drömmen sa: – Nästa del av besvärjelsen är i Fasans grotta.

När han vaknade, var han rädd. Han gick till Robins hus och knackade på. Robin öppnade dörren: – Kom in!

Han gick in, Kana var redan där.

– Jag hade en dröm i natt, drömmen sa att nästa del är i Fasans grotta.

Robin sa: -Vad märkligt! Den grottan har varit nedlagd i 10 000 år. Vi måste gå och hämta delen. Vargarna är en månad bakom oss. Vi har gott om tid kvar innan dom är här. Vi måste vänta några dagar.

Kana hade taggar på ryggen, han har horn och vassa tänder, drakben, ett vackert ansikte.

– Vi måste fira! sa Kana, med en fest!
– Bra idé, Kana! Det är snart dags att ha en fest.

Tom gick ut och sa till sin pappa att ha en fest ikväll. Han sade att det var en bra idé, Tom! Ikväll ska vi fira med en fest.

Dom gick iväg. Tom hörde sin pappa säga till någon: – Ikväll när alla firar, smyger vi in i Robins stuga och tar delen. Med den kan vi ta över världen!

Robin kom.- Vad är det?

– Lyssna!

Då hörde han också. – Din pappa pratar med Dark Nebjula.
Dom gick. Tom sa: – Vi måste hindra dom från att ta delen, jag har gömt delen. Den går inte att hitta, den är säker.

– Men varför har dom den då? Toms pappa håller i den, nej, jag låter dig inte ta delen!

– Så synd, men det är för sent. Nu Tom, jag och Dark Njebula tänker krossa den här världen och skapa en ny värld. Kom och ta den, ni har ändå ingen chans att ta den! Ni är värdelösa mot oss!
Robin backade några steg, han var rädd. Det var verkligen för sent att få tillbaka den.

Men det kanske det inte var? Tom sprang mot sin pappa och attackerade honom.

Kapitel 4: En kamp på liv och död

Tom hann inte tänka sig för innan han störtade mot honom. Tom drog sitt svärd ur skidan och hans pappa gjorde också det. Njebula stirrade bara. Han gjorde precis ingenting.

Robin attackerade också mot Njebula. Tom hade det svårare än Robin hade det. Det var problem.

Tom trodde att det var slutet på hans liv men det var det inte. En drake kom och tog delen från Njebula. Och tog Tom och Robin med klorna. Kana satt redan på draken.

– Tom, sa draken, du har ett hjälpsamt hjärta, du måste följa med mig, Tom, annars finns det ingen framtid för oss på jorden. Vi måste till Fasans grotta och ta nästa del av besvärjelsen. Vargarna är en halv månad bakom oss, men snart är det natt, då måste vi hitta någonstans att sova.

– Nej, kolla ner! Sa Tom.

Nedanför dom var det demoner och Toms Pappa och Nebjula var också där.

– Vi måste flyga fortare så dom inte ser oss, annars är vi dödens!

Tom fick en idé. – Robin, så här kan vi göra. Vi kan gömma oss i buskarna. Och draken – ”Jag heter Sana”, okej, Sana. Bakom kullen, sedan sticker vi till Fasans grotta. Titta!

Toms pappa upptäckte dom som planerat.

– Flyg, Sana, flyg! Han flög jättefort.

 

Sebastian, årskurs 3, Göteborg,

Skrivarverkstad med Sagopedagogen Inger Duberg, höstterminen 2013

 

 

Sagan om Nackulien, av Sebastian, årskurs 3

Av Sebastian, årskurs 3

På Heberos slott

Det var en gång en pojke som var kunglig. Han hette Tom. Han skulle hälsa på hos sin farfars slott, slottet Hebero.

När Tom var framme, så stod redan farfar där. Dom hälsade vänligt på varandra. Tom undrade vad dom ska hitta på.

Farfar sa att han skulle berätta en spökhistoria:

Det var en gång en kung som ägde slottet men då hette han inte Den svarta Demonen, då hette han De Witch King. Han gick oftast ut i skogen men en dag kom dom åtta nackulerna före honom. Han stred tappert men varje vecka hör man hans gälla skrik.

Och där var berättelsen slut. Nu sa farfar att dom måste äta mat och dom lagade mat. När Tom gick upp för att hämta sin väska så såg han De Witch kingen som stod där med kåpan över hela sig. Ansiktet var svart som döden, han hade inga händer, istället hade han metallhänder. Hans svärd var svart. Han gick upp till tornet, Tom följde med upp. Nackulen skrek:

– En dag ska jag befrias ur detta fängelse!

Han upptäckte Tom som lyssnade:
– Vad gör du här? sa han.

– Soriset, jag hörde att du lever! Jag är fångad i den här kroppen. Dom andra åtta vill befrias från den här förbannelsen. Dom sa till mig att hitta ett barn vid namn Tom, tio år.

– Jag heter Tom och är tio år.

– Efter alla dessa år, Tom, du måste följa med mig. Varför du måste? För annars överlever vi inte. Mina åtta bröder, vargar och demoner, kommer. Och förresten, jag heter Robin, jag följer med. Tack, Tom, du måste läsa en trollformel. Du, lova att inte svika mina bröder. Vi har exakt fyra månader på oss att komma fram, vargarna och dimonerna är en månad efter oss. Skriv en lapp till din farfar. Jag har en rustning till.

Den var likadan som Robins, den passade.

– Och här är ditt svärd.

Det var lika svart som Robins och Tom fick en egen häst, den hette Malå.

Dom red iväg ut i skogen. Dom stannade och åt mat. Tom hade tagit med massor av mat. Dom stannade och sov.

Nästa dag så var det väldigt varmt. Då sa Robin:

– Vi närmar oss den Glömda staden.

Om den Glömda staden:

Den Glömda staden var en gång en fredlig by. Alla levde lyckliga där. Nästan alla var ute och handlade men en dag så kom ett monster. Några människor överlevde, men dom andra blev uppätna.

Tom ryste. Att så många kunde dött. Hästarna sprang åt andra hållet genom staden.

– Vi måste hämta den första delen av besvärjelsen, den är i mitten av staden. Monstret heter Kana. Kana beskyddar delen, varför vet jag inte.

Kapitel 2: Den jättesnälla Kana

När dom kom in, sa Robin:

– Solen visar oss vägen till delen.

– Men hur kan solen visa oss vägen? Sa Tom.

– Titta där borta!

Då såg Tom Kana, han gick runt och runt delen.

Tom sa: – Det är bara att ta delen och läsa besvärjelsen. Det finns fyra delar och fyra monster. Kom nu, vi måste lura Kana, annars dör vi!

Då kom Kana och slickade Tom mitt i ansiktet.

– Han är vänlig, Kana, hämta delen

– Nej, Kana kan prata, jag är inte monstret. Monstret heter Balrog. Balrog är hälften eld och hälften vind. Han äter alla familjer. Vi måste in i den mörka delen av staden, där är delen.

På vägen såg dom massor av skelett och vargar.

Byn ligger på andra sidan staden.

Då såg Tom Balrogen. Blod rann från hans mun. Han hade sin rustning på sig, han hade ett eldsvärd och två horn. Blodet rann. Han slog iväg Tom och sa till Kana att han är besviken på honom.

Tom reste sig upp och sprang mot Balrogens ben och klättrade upp på dem. Balrogen skrek av smärta. Hans ben började blöda, han började vifta med sitt svärt.

Nu var Tom uppe vid halsen och tog sitt svärd och stoppade in det i halsen. Balrogen föll baklänges.

– Kom nu så hämtar vi delen.

Tom tog den försiktigt.

Det var en fälla.

Dom blev instängda, det kom en massa piggar ut från väggarna och Robin fick en idé.

– Vi kan klättra upp på piggarna!

Dom gjorde som han sa och då kom dom upp.

Då rasade hela staden.

– Spring!

Dom sprang. Sedan kom dom ut på andra sidan.

– Där är byn!

Då såg Tom och Kana också byn.

– Kom, vi går dit.

Kapitel 3: I byn

När dom var framme vid byn så fick dom direkt mat. Där träffade Tom sin pappa. Pappa skrek: – Tom! Hej, Tom!

Tom sa: – Jag trodde att du hade dött.

Pappa dog, jag vandrade omkring i dimman. Jag klarade mig. Sedan stötte jag på denna by och så har jag varit här sen dess, men var ska vi bo någonstans? Det finns tre stugor lediga. Där borta kan ni sova dom kommande nätterna. Ta dom bredvid varandra.

Tom sa att dom hade varit i en skog.

– Balrogen är död, sa Tom.

De gick och la sig. Tom hade en dröm. Drömmen sa: – Nästa del av besvärjelsen är i Fasans grotta.

När han vaknade, var han rädd. Han gick till Robins hus och knackade på. Robin öppnade dörren: – Kom in!

Han gick in, Kana var redan där.

– Jag hade en dröm i natt, drömmen sa att nästa del är i Fasans grotta.

Robin sa: -Vad märkligt! Den grottan har varit nedlagd i 10 000 år. Vi måste gå och hämta delen. Vargarna är en månad bakom oss. Vi har gott om tid kvar innan dom är här. Vi måste vänta några dagar.

Kana hade taggar på ryggen, han har horn och vassa tänder, drakben, ett vackert ansikte.

– Vi måste fira! sa Kana, med en fest!
– Bra idé, Kana! Det är snart dags att ha en fest.

Tom gick ut och sa till sin pappa att ha en fest ikväll. Han sade att det var en bra idé, Tom! Ikväll ska vi fira med en fest.

Dom gick iväg. Tom hörde sin pappa säga till någon: – Ikväll när alla firar, smyger vi in i Robins stuga och tar delen. Med den kan vi ta över världen!

Robin kom.- Vad är det?

– Lyssna!

Då hörde han också. – Din pappa pratar med Dark Nebjula.
Dom gick. Tom sa: – Vi måste hindra dom från att ta delen, jag har gömt delen. Den går inte att hitta, den är säker.

– Men varför har dom den då? Toms pappa håller i den, nej, jag låter dig inte ta delen!

– Så synd, men det är för sent. Nu Tom, jag och Dark Njebula tänker krossa den här världen och skapa en ny värld. Kom och ta den, ni har ändå ingen chans att ta den! Ni är värdelösa mot oss!
Robin backade några steg, han var rädd. Det var verkligen för sent att få tillbaka den.

Men det kanske det inte var? Tom sprang mot sin pappa och attackerade honom.

Kapitel 4: En kamp på liv och död

Tom hann inte tänka sig för innan han störtade mot honom. Tom drog sitt svärd ur skidan och hans pappa gjorde också det. Njebula stirrade bara. Han gjorde precis ingenting.

Robin attackerade också mot Njebula. Tom hade det svårare än Robin hade det. Det var problem.

Tom trodde att det var slutet på hans liv men det var det inte. En drake kom och tog delen från Njebula. Och tog Tom och Robin med klorna. Kana satt redan på draken.

– Tom, sa draken, du har ett hjälpsamt hjärta, du måste följa med mig, Tom, annars finns det ingen framtid för oss på jorden. Vi måste till Fasans grotta och ta nästa del av besvärjelsen. Vargarna är en halv månad bakom oss, men snart är det natt, då måste vi hitta någonstans att sova.

– Nej, kolla ner! Sa Tom.

Nedanför dom var det demoner och Toms Pappa och Nebjula var också där.

– Vi måste flyga fortare så dom inte ser oss, annars är vi dödens!

Tom fick en idé. – Robin, så här kan vi göra. Vi kan gömma oss i buskarna. Och draken – ”Jag heter Sana”, okej, Sana. Bakom kullen, sedan sticker vi till Fasans grotta. Titta!

Toms pappa upptäckte dom som planerat.

– Flyg, Sana, flyg! Han flög jättefort.

 

Sebastian, årskurs 3, Göteborg,

Skrivarverkstad med Sagopedagogen Inger Duberg, höstterminen 2013

 

 

Fången i sitt eget hus, av Julia, 12 år

14-åriga Jack och hans elvaåriga lillasyster Grace lever i ett stort gammalt hus som flera generationer har bott i. Och när de får reda på att en flicka hade bott där och dog i barnkammaren, är hon ute efter Graces liv…

Grace Buckner och Jack Buckner är syskon. De bor i ett stort hus som ingen annan vågar bo i. Deras föräldrar ska åka bort på ett jobb i Miami och kommer hem först nästa vecka.Mrs Buckner ställer försiktigt ner sin resväska på den solrosfärgade mattan. Mr Buckner står på trappavsatsen och väntar.

– Klarar ni er utan oss?

Jack stönar.

– Jaa!

Mrs Buckner blinkar bort en tår och snyftar till. Grace himlar med ögonen.

– Dessutom ska vi ha en barnvakt. Mrs Buckner tar upp resväskan och stryker en röd hårslinga bakom örat.

– Det finns fiskpinnar i kylen och färdiga matlådor ni kan värma.

– Men, jaaa! stönar Jack. Mrs Buckner kramar kärleksfullt om sina barn och säger adjö. På sista trappsteget säger hon:

– Barnvakten är här inom en halvtimme, så hitta inte på några rackartyg.

När föräldrarna är borta, springer Grace och Jack in i vardagsrummet och sätter på teven. De slänger sig i den mjuka soffan och drar för de blommiga gardinerna.

– Jag hämtar chips, meddelar Grace och rusar in i köket. Hon gör i ordning dricka och snacks.

De kollar på TV i evigheter när Jack kastar en fundersam blick upp mot klockan.

– Det har gått två timmar, var är barnvakten?

Grace rycker på axlarna och stoppar in ett chips i munnen. Jack reser sig upp och går in till hallen. Plötsligt hör han hur en ljus sorgsen röst sjunger på övervåningen.

– Grace! Hör du?

Grace sticker ut sitt runda ansikte med spetsig haka genom dörröppningen och lyssnar. Hon stelnar till och hennes smaragdgröna ögon blir läskigt stora.

– Mamma! Grace rusar upp från soffan och störtar in i sin storebrors famn. Jack lägger en stark arm om Graces axlar och drar henne intill sig.

– Jag tror det kommer från barnkammaren, viskar Jack.

– Mitt rum? undrar Grace och andas ljudlöst.

Jack nickar och smyger uppför trappan. Grace följer efter och hennes fotsteg är så lätta att man tror hon är ett spöke. Rösten blir starkare och avslutas med att glassplitter regnar nerför trappan. Jack skriker högt och Grace skriker en oktav högre så det ringer i öronen. Ut ur Graces rum kommer en flicka ifört i vitt och med stora, svarta, kalla ögon.

– Var är min docka, mamma?

Grace hjärta bankar så hårt att det gör ont. Hon måste ta stöd från räcket för att inte förlora fotfästet. Jack står som hypnotiserad och glor. Flickan borrar sina hårda ögon i Graces gröna och skriker.  Grace håller för ögonen och fönstret bakom henne spricker och träffar henne i ryggen.

Flickan svävar ner – trycker upp Grace mot väggen och trycket åt Graces hals så det rinner blod. Jack försöker kämpa emot men han kastas ut ur trappan och blir inlåst i badrummet.

– Jag vill ha dig, viskar flickan och gapar.

En ljusblå svävande rök flyger sakta in i flickans mun och Grace känner hur hon blir slapp i alla kroppsdelar och hennes synfält flimrar till och allt blir svart.

 

Jack bankar på dörren och känner hur paniken klöser i honom och tar nästan över hans andning. Han lyfter upp toalettsitsen och kastar den mot dörren. Dörren splittras och träflisor flyger mot alla håll. Jack blundar och letar efter handtaget. Han öppnar dörren och sparkar upp dörren till trappan.

– Grace! skriker han och kramar om sin lillasyster.

Graces mörkblonda hår med guldiga slingor ramar in hennes bleka ansikte. Hennes blodröda läppar är ett smalt streck och hennes ögon gröna ljuvliga ögon lyser av chock.

– Vad hände? frågar Jack och tar tag om hennes skakande axlar.

– Jack. Hjälp.

Jack backar och ser hur Graces ögon blir svarta. Jack gör en impuls att springa men Grace griper starkt tag i honom.

– Det är jag, fast ”hon” tog över min kropp!

– Vem?! vrålar Jack.

– Susie. Den lilla flickan. Hon dog i barnkammaren.

Jack slår armarna om Grace.

– Hon är inne i mig, jag känner det, men jag kämpar emot.

Jack nickar med tårfyllda ögon och sliter i handtaget till ytterdörren.

– Vi är inlåsta, sväljer Jack och hör hur ett mörkt ekande skratt.

– För evigt, ler Grace och håller fram handen.

ALLT

BLIR

SVART.

Av Julia, 12 år.

Skrivarverkstad med Sagopedagogen Inger Duberg,

Örebro Bokmässa, mars 2014

 

 

Funnen vän, av Thea, 10 år

Funnen vän

Funnen vän

av Thea, 10 år

Kapitel 1: Kan det bli bättre?

Det är måndag och första rasten har precis börjat. Maia sitter på trappan och ser när alla klasskompisar spelar fotboll. Maia får inte vara med på fotboll därför att hon är mörkhyad. Hennes klasskompisar retar henne för det. Maia tycker att rasterna är jättelånga och jättetråkiga. När det väl ringer in så blir alla ledsna och arga på Maia över att det ringer in i just den stunden. Det brukar alltid bli så. Maia bryr sig inte om att de säger så, utan bara går in och tar av sig. När Maia fått av sig alla sina ytterkläder så kommer alla skrikande och gapande in genom ytterdörren. Ingen bryr sig om att Maia står där och försöker komma in i klassrummet.

När Maia har kommit in i klassrummet och satt sig vid sin bänk, så säger fröken Anna: – Det ska börja en ny tjej på måndag, men hon kommer att hälsa på på onsdag. Jag tänkte att hon ska sitta bredvid dig, Maia.

Maia blir rädd och tror att den nya tjejen kommer att reta henne som alla andra.

Kapitel 2: Onsdagen har kommit

Det är onsdag morgon och Maia är på väg till skolan. Hon är rädd och nervös över att den nya tjejen ska komma och hälsa på i klassen idag. När Maia har kommit till skolan och satt sig vid sin bänk så kommer den nya tjejen tillsammans med sin mamma och fröken Anna. De ställer sig framme vid tavlan och väntar en liten stund med att säga någonting, men efter en stund så säger fröken Anna: – Det här är Lisa och hon ska börja här på måndag. Som ni vet så skulle hon hälsa på hos oss idag. Sedan säger hon till Lisa: – Du ska få sitta bredvid Maia där nere.

Hon pekar på Maia och Lisa går och sätter sig bredvid henne på den bänken som är ställd bredvid hennes. När Lisa har satt sig på sin nya plats och sagt hejdå till sin mamma, så säger Maia försiktigt: – Hej, jag kommer från Sydafrika. Var kommer du ifrån?

Lika försiktigt som Maia svarar Lisa: – Hej, jag kommer från Norge.

Pratstunden tar slut lika fort som den började och både Lisa och Maia lyssnar på fröken Anna.

– Maia, du visar Lisa runt idag, säger fröken Anna plötsligt.

Maia kan inte säga något annat än ja.

När det väl ringer ut så följer Lisa efter Maia ut i korridoren. Ute så visar Maia Lisa skolgården och matsalen och gympasalen. Hon säger också: – På måndag när du börjar här så är det gympa, glöm inte gympakläder då.

När det ringer in tycker Maia att rasten var ganska roligt idag. Inte så tråkig, ensam och lång som den brukar. Efter en timme frågar Lisa om Maia vill följa med henne hem efter skolan. Maia brukar aldrig bli frågad av någon i klassen om hon vill leka med någon. Det är första gången för Maia. Maia svarar: – Ja, jag vill gärna följa med dig hem efter skolan.

Lektionerna går ovanligt snabbt när man har en bra kompis, tycker Maia.

BildFunnenvän

Kapitel 3: Äntligen Måndag

Idag är det måndag och Maia nästan springer till skolan. Idag är det dagen då Lisa ska börja i klassen. Maia och Lisa har blivit bästa vänner och de ska leka efter skolan. Maia är jätteglad och längtar till skolan och att träffa Lisa igen. Maia bryr sig inte om att de andra i klassen retar henne så länge hon har Lisa i sitt sällskap.

Av Thea, 10 år, Skrivarverkstad med Sagopedagogen Inger Duberg, Skövde stadsbibliotek, februarilovet 2014

 

 

Greger får en vän, av Gustav, 9 år

GregerOmslag

Greger får en vän

Av Gustav, 9 år

Det var en gång en pojke som hette Greger. Greger förstörde i klassrummet och var riktigt dum på rasterna. Greger hade inga vänner. Han hade bara sin hund Rufus. Rufus var tre år. Rufus var Gregers enda vän. Men Greger ville ha en riktig vän. En dag när Greger är ute och går med Rufus, träffar Rufus en annan hund som heter Bamse. Då tänker Greger, tänk om jag också hade en vän.

Men en dag sa Rufus till Greger: – Jag ska hjälpa dig att få en vän.

– Tack, svarar Greger.

– Men var ska vi hitta en vän, säger Greger.

– Jag vet inte, säger Rufus.

– Vi börjar imorgon. Dagen efter går Greger upp jättetidigt. Han äter frukost och sedan går han och väcker Rufus.

– Var ska vi börja? Säger Greger till Rufus.

De går till affären.

Det är en fin dag och solen skiner så att man nästan inte kan titta. Men i affären finns ingen vän till Greger. Det finns bara vuxna som handlar.

GRegerbild

– Vi går till lekplatsen, säger Rufus.

De börjar gå mot lekplatsen. Men helt plötsligt har Rufus försvunnit. Greger går bort mot lekplatsen. Han tror att Rufus kan vara där. Men Rufus är inte på lekplatsen. Greger går runt och frågar barnen som är på lekplatsen om dom kan hjälpa honom att leta efter Rufus. Men alla säger bara: – Aldrig hjälper vi en som sån som du.

Men till slut hittar han en tjej som heter Lisa. Hon vill hjälpa Greger att hitta Rufus. Lisa har också en hund som heter Vilmer. Han är också borta. De går och letar efter dem. Och bakom ett träd sitter Rufus och Vilmer och äter på varsitt  hundben som dom har hittat.

Och idag har Greger fått en vän.

 

Av Gustav, 9 år,

Skrivarverkstad med Sagopedagogen Inger Duberg, Skövde stadsbibliotek, februarilovet, 2014

 

Personporträtt Jennifer – den atletiska tjejen, av Levan, årskurs 7

Jennifer  – den atletiska tjejen

Jennifer är född i Stockholm, år 2000. Hon är väldigt atletisk av sig, mycket sprallig och älskar idrott. Hon säger:

– Jag älskar idrott för att man inte behöver tänka, jämfört med andra ämnen. Och jag är väldigt tävlingsinriktad, så jag gillar absolut inte att förlora!

Jennifer hade många fritidsaktiviteter, en av de hon tyckte mest om var cheerleading.

– Jag gick i cheerleading, fast jag bröt handen så jag var tvungen att sluta, säger Jennifer medan hon smaskar i sig massa godis under bildlektionen.

Jennifer reser mycket med sin familj. Hon har besökt Danmark, Norge, Finland, Belgien, Tyskland, Frankrike, Ryssland, Holland, Tjeckien, Vietnam, Thailand, Hong Kong, Kambodja, Saudiarabien, Malaysia, England och Singapore.

Hon tycker att det bästa landet som hon har besökt är Frankrike. Hon var då sex år och tyckte att Frankrikes miljöer och sevärdheter var mycket finare än alla andra länder hon har besökt. Maten och nöjesplatserna var så bra och den bästa nöjesplatsen var Disney land.

Fakta Jennifer:

Bor: Göteborg

Ålder: 13 år

Hobby: Att dansa

Familj: Mamma, pappa och syster

Favoritmat: Pizza och pad thai

Fem saker du inte vet om Jennifer:

1. Hon kan göra vågen med ögonbrynen

2. Hon kan göra rekord på bröstkorgsroteringar

3. Hon är laktosintolerant men dricker mjölk

4. Hon blöder näsblod ungefär två gånger per månad

5. Hon hatar läsk men älskar godis

 

Av Levan 13 år, Göteborg

Vampyrer och läskiga spöken av Alva, årskurs 3

För länge, länge sen, fanns det läskiga vampyrer och spöken. De bodde i ett läskigt spökhus. Ingen vågar gå in där. Alla saker är sönder.

Fast en dag, då var det en människa som ville leta reda och se på spöket. Hon gick in ihuset, hon var rädd.  I ett hörn såg hon något vitt. Det var Vampyrspöket. Hon frågade:

– Vem är du?

– Jag är Vampyra, jag bor här med mer vampyrspöken och vampyrer.

– Men var är de?

– Jag är Alva.

Vampyras kompis biter

– Hur många år är du?

– Tio år.

– Jag också.

– Vad är du för något? Jag är vampyr.

– Jag är människa.

– Vi är ganska lika, inte lika med hud, jag har tänder som sticker ut.

– Ja, men kommer vampyrerna att bita mig?

– Ja, de vuxna kommer nog att göra det, sa Vampyra och bet Alva så att hon blev en vampyr.

– Men vad ska jag heta då? sa Alva, jag kan väl inte heta Alva.

– Nej, du kan bli Drottningens barn.

– Men hur kom vampyrspökena till?

– Vampyrerna bet spökena och fick heta Vampyrspöken.

– Men över till, vad jag ska heta?

– Du kan heta Varulvia,

– Men det är ju ganska likt Varulvlina.

– Egentligen heter jag Varulvlinalisa, det är ett konstigt namn, tycker jag, så jag ska kanske döpa om mig till Varulvlisa istället, jag ska fråga mina föräldrar. Men var är Drottningen?

– Hon är hemma för att hon inte ska bli skjuten av människorna. Kom så går vi till Drottningen!

– Okej, men hur döper man om sig?

– Jag vet inte, sa Varulvlisa, men Varulvia hette vår förra prinsessa.

– Vad bra! sa Alva.

Kapitel 3: Varulvia blir prinsessa

De gick in i slottet och frågade om Alva kunde heta Varulvia och bli prinsessa Varulvia.

De sa ja, för de hade ju ingen prinsessa. Då sa Varulvlisa:

– Hon är en människa som jag bet, men det går precis lika bra med människor, för människor är väldigt duktiga. Men vi måste hitta en krona till henne.

– Okej, men den måste vara fin!

– Ja, det vill jag, sa Alva. Men kan vi döpa mig nu?

Så började de med att döpa henne och nu heter hon Varulvia och de hittade en jättefin krona. Alla ville vara Varulvia.

Kapitel 4: Varulvia flyttar in

Hon fick världens finaste rum. Hon har en balkong och altan men allt hon vill vara att verkligen få vara sig själv igen. Hon vill inte vara någon annan, hon vill vara sig själv. Sen ser hon Drottningen, hon har med sig världens sötaste, finaste hund.

– Du får den här hunden!

– Verkligen?

– Jag lovar!

Sen flyttade hon in och hon blev prinsessa.
Sen var allt som det skulle.

Så levde de lyckliga i alla sina dagar.

 

Alva, årskurs 3, Göteborg

Skrivarverkstad med Sagopedagogen Inger Duberg, höstterminen 2013