Killevippen, av Inger, 8 år

ingers gruva2

När jag var liten tyckte jag mycket om att skriva sagor. Jag drömde om att bli författare när jag blev stor. När jag var åtta år var jag sjuk i vattenkoppor och hade det tråkigt när det kliade på mina utslag. Min farmor tyckte jag skulle skriva en saga och kom på namnet Killevippen. Så här blev den:

Killevippen

Det var en gång en tomte som hette Killevippen. Han bodde högt uppe i en trakt som hette Kilsbergen. Killevippen bodde i en silvergruva. Längre bort på en ås som hette Hjulåsen bodde en familj med sex barn. Tre pojkar och tre flickor. Flickorna hette Sara, Greta och Karin och pojkarna hette Olle, Sven och Claes.

En dag frågade barnen om de fick gå ner till sjön och åka skridskor. Det fick de, men de måste vara försiktiga. Karin var så duktig på konster.

– Det där är väl ingenting mot vad jag kan, sa Olle. Han började visa vad han kunde. Men rätt som det var ramlade Olle ner i en vak.

– Hjälp! skrek Olle.

Killevippen såg att Olle var i fara. Han sprang så fort han kunde. När han kom till vaken drog han upp Olle.

– Vem var det som drog upp dig? frågade Claes.

– Vet inte, sa Olle förvånad.

– Nu måste vi gå hem till mor i alla fall, sa Sara. Annars blir du förkyld. De sprang hem till mor.

– Men, vad har du gjort, Olle? frågade mor.

– Jo, mor förstår…

– Ja, jag förstår, sa mor strängt. Du har förstås ramlat ner i en vak.

– Jaa, sa Olle sakta.

– Sa jag inte åt er att ni skulle vara försiktiga, sa mor.

– Joo, sa Olle.

– Nåja, men vem var det som drog upp dig? undrade mor.

– Vet inte, sa Olle.

– Vet inte ni heller? frågade mor de andra barnen.

– Neej, sa alla på en gång.

– Men du Olle, får ta av dig de våta kläderna och gå och lägga dej.

Killevippen stod utanför fönstret och lyssnade på deras samtal. – Stackars barn, sa Killevippen klagande.

Killevippen själv hade inga föräldrar, för de hade levat på 1600-talet. Killevippen gick och tänkte. Här måste något göras. När han kom hem slog han upp sin rådbok.

– Jag har funnit det! ropade Killevippen. Killevippen hade ett pulver som man blir stor av. Han åt upp pulvret och genast blev han stor som en vanlig människa. Killevippen tog på sej hatt och rock och begav sig iväg.

– Knack, knack, det knackade på dörren.

– Stig in!

– Goddag, goddag, är det inte den nya doktorn.

– Jojomen, skrattade doktorn. Jag kom hit för att jag har hört talas om att en av era pojkar hade ramlat i en vak.

– Jo, det är nog sant, sa mor.

Nå, vem var det som drog upp honom?

– Barnen och han själv vet inte.

– Vad heter pojken? frågade doktorn.

– Olle, svarade mor. Kom med skall jag visa er var han ligger.

– Goddag, på dig, Olle, sa doktorn. Jag heter doktor Killevippen.

Olle fnittrade när doktorn sa Killevippen.

– Olle! sa hans mor. Tyst med dig!

– Åh, det gör ingenting, sa doktorn. Men inte ser jag något fel på pojken.

– Vad skall doktorn ta för besväret? undrade mor.

– Ingenting alls, men jag skulle vilja råda mor en sak: Att mor är lite snällare mot barnen.

– Adjö, adjö!

– Adjö, sa mor.

När Killevippen kom hem sa han till sej själv; Det gick faktiskt. Men, nu måste jag sova. Natti, natti, Killevippen, sa han till sej själv.

– Nu får ni gå och lägga er barn, sa mor.

– Ja mor, sa barnen.

– Godnatt, sa mor.

– Godnatt, svarade barnen.

När barnen gått och lagt sig, sa Greta:

– Vet ni vad jag tycker? Jo, att mor har blivit snällare nu sedan Killevippen var här.

– Det tycker vi också, sa de andra.

– Men vem kan egentligen Killevippen vara? frågade Claes.

– Låter som ett tomtenamn, sa Sven.

– Ja, det gör det, sa de andra.Nej, nu ska vi sova, sa Karin. Annars orkar vi inte upp imorgon. Godnatt!

– Godnatt! sa de andra.

Inger 8 år

Kommentera