Det dödliga huset

 

Det dödliga huset

Författare: Medina, 11 år

Jag heter Lilly. Det här är en berättelse som jag skrev efter att jag hade dött. Jag dog för att jag, mamma och pappa, flyttade in i ett hus. En sak är sant att när man dör blir man osynlig. Här är min berättelse:

– Lilly, kom och packa upp dina saker och ställ dom snyggt i ditt rum!

– Mamma, jag kommer! Jag gillar inte det här nya huset. Det är så övergivet och läskigt. Jag önskar att vi aldrig hade flyttat hit. Det finns ingen skola här för att det är ett så litet område. Alltså måste jag en privatlärare.

– Lilly, fixa ditt rum nu!
– Ja, pappa!

Nu har jag fixat mitt pytte lilla rum. Där jag bodde förut hade jag ett jättestort rum.

KNACK… KNACK… KNACK…

– Kom in, mamma eller pappa.

KNACK… KNACK… KNACK…

Om jag hade varit hos någon av mina vänner hade det varit deras syskon. Men jag har inga syskon. Så vem är det då!? Jag sprang och sprang genom vindgången men när jag nästan var framme släcktes allt och blev svart!

– Hjälp, jag är här, det är Lilly!

– Kom Lilly, kom. Jag är den osynlige. Du kan inte se mig och inte känna mig. Men bara du och jag kan höra varandra för att vi är osynlighetstvillingar.

– Men jag är inte osynlig.

– Jo, kolla på dina händer och då ser du dom inte.

– Ja, det är rätt men jag har hört talats om att man blir osynlig när man dör. Är det sant?

– Ja.

– Men vad ska mamma och pappa säga?

– Dom är också osynliga, döda, för att alla som flyttar in i det här huset blir osynliga, dör. Nu är vi en hel osynlig familj här och så kommer det vara i all framtid.

– Ja, då har jag ett syskon. Den här läskiga händelsen måste jag skriva ner. Vad bra, då vet jag vad jag ska bli i osynlighetsvärlden – författare!

Medina

Skrivarverkstad med Sagopedagogen Inger Duberg

Lekebergs bibliotek, 2015

 

 

 

 

 

 

Kommentera